SVERIGES STÖRSTA BLOGG OM AKADEMISK RIDKONST

Därför får jag avsmak

Publicerad den January 28, 2015, av admin i Carolines inlägg

Vid ett flertal tillfällen har jag skrivit inlägg med åsikter genomsyrade av förakt gentemot den syn vi idag ofta har på hästen. Jag vill liksom så många gånger tidigare påpeka att föraktet i grunden inte riktas till de hästmänniskor som inte sysslar med samma sak som jag. Det handlar inte om det. Det handlar inte om att använda bett eller ej, att rida eller att inte rida, att tävla eller att inte tävla. Om det hade varit svart eller vitt, om det varit så enkelt, hade jag utan tvekan skrivit det. Men faktum är att det inte är så enkelt. Människor utan sympati, människor som utnyttjar, skadar och vanärar hästen för egen vinning, dåligt hästfolk, det är dessa hästmänniskor jag föraktar. Det handlar alltså inte om genre. Det handlar om etik.

Om jag nu ska behöva förklara ytterligare. Om jag nu ska behöva peka på vad det är som verkligen stör mig. Vad det är som ger mig avsmak, illamående och förmågan att spy galla över andra människor, då tänker jag göra det. Fördomsfull, nej. Föraktar övergrepp, ja. Etik och moralfråga, very much.

IMG_2993 IMG_2994 IMG_2995 IMG_2996 IMG_2997 IMG_2998 IMG_2999IMG_3003 IMG_3004

Bildkälla: The horse crucified and risen, Alexander Nevzorov

Bilderna ovan representerar och summerar egentligen allt det jag föraktar inom hästsporten. När sporten går från en konstform, relationer, samhörighet, harmoni, glädje och allt vad hästmannaskapet verkligen innebär, till ren och skär industri där det enda faktiskta målet är och endast handlar om en enda sak; prestige, pengar och människans girighet. När vi ser hästar som fulla i adrenalin fortsätter att springa i panik trots att de slått av ben, när vi ser hästar med fradgande och gapande munnar, piskade hästar, slagna hästar och hästar som utsätts för människans våld. Varför tycker alldeles för många att detta är okej? Varför väljs det att tycka synd om de hästar vars liv spenderas i en lösdrift med andra hästar i alla väder. Tror man på riktigt att dessa hästar far illa av att det landar en och annan snöflinga på dess vinterpäls? Framför den häst som står välpolerad i en specialdesignad box med välkalkylerat träningsprogram för att denne ska prestera och generera exakt så mycket prestige som ägaren förväntar sig? Varför?

Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan välja att inte se. Jag påstår inte att all sport enbart handlar om industri och tortyr. Jag påstår inte heller att det jag gör är det enda rätta. Jag påstår inte heller att en häst inte kan tycka om sitt yrke. Det handlar inte om genre. Det handlar om etik.

Ur mina ögon, ur min tolkning; all sport är inte hemsk.  All sport är inte tortyr. En häst kan älska sitt ”yrke.” Men det rättfärdigar aldrig att hästen i grunden inte har ett val. Det rättfärdigar inte heller allt som tas från hästen när människan sätter sitt eget ego framför hästens välbefinnande. Det finns forskning som understryker de enorma skador och påfrestningar som hästen utsätts för. Likförbannat väljer många att blunda för faktum. Hästen har normalt inget val!

6 kommentarer.
Kommentera här.

Stallets clown på nya upptåg

Publicerad den January 28, 2015, av admin i Carolines inlägg

Det var länge sedan jag uppdaterade om hästarna nu. Det börjar kanske dra ihop sig för det? .. Tack vare den årliga magsjukan som jag aldrig åker på, men som jag nu åkte på fler gånger än jag kunnat hålla räkningen på, har hästarna fått ta det ofrivilligt lugnt det senaste veckorna. Själv har jag suttit framför toaletten i fosterställningen eller med huvudet placerat i toaletten. Behöver jag säga att WC rengöring inte längre bor under mitt tak? Spyr i min mun av bara tanken. Tänk att dofter kan ge sådana starka associationer .. Spännande tycker jag!

I alla fall, hästarna har vilat sig i form med bravur. Marie som behandlar Wippan med akutpunktur var ute och såg över henne förra veckan och tyckte att hon var mycket bättre och sa att det kändes som om vi inte hade jättelångt kvar innan Wippan faktiskt är helt bra. Vilket jag ärligt talat inte vågat hoppas på eftersom Wippans problem och obalanser säkerligen har funnits där sedan mycket tidig ålder, för att inte säga som föl, hon har i alla fall haft problemen långt innan hon hamnade i min ägo. Det var i alla fall fantastiskt roligt och någon annan bekräftade mina egna misstankar och förhoppningar; att vi faktiskt kommer att ordna detta åt henne.

Bibbi har växt så det knakar tycker jag. Framförallt har han börjat jämna till sig och ser mindre och mindre barnslig ut. Men han är ju faktiskt inte speciellt gammal, han blir ju faktiskt bara fyra i vår. Eftersom han går på lösdrift med de andra hästarna motionerar han och bygger upp kroppen relativt bra själv tycker jag. Ingen av hästarna verkar av brist på stimulans i hagen i alla fall, vilket är skönt att veta. Förutom det har vi börjat trickträna en del. Det senaste har vi lagt en del fokus på groundwork och han har börjat nosa på ställning, böjning, flytta vikt, formgivning, öppna och sluta. Det mesta går utan problem, men det märks att han är väldigt omogen och att han lätt tappar fokus. Det är helt enkelt inte lika spännande att träna teknik när man kan hitta på sattyg! Därför har jag valt att lägga det lite på is tills jag kan begära lite mer fokus av honom. Tills dess tänker jag att vi satsar mycket på trickträning och löst arbete! Vi har redan nu påbörjat lite trick och han ha börjat leka lite med bugningen, vilket han lyckats med flera gånger. Vårt största hinder är de där långa bakbenen som gärna kommer låååångt in under magen, (han är en naturlig bergsget HAHA) vilket gör att frambenen inte får plats. Men det är väll ändå ett lyxproblem i det stora hela. Men jag misstänker att Bibbi kommer tycka att trickträning är en höjdare, han är nämligen väldigt smart och ser helst att han är bäst i världen. Lär han sig dessutom ett par trick, blir han stallets cirkushäst och det passar clownen Bibbi alldeles utmärkt tror jag! DSC_0049

Inga kommentarer.
Kommentera här.

selfish pleasure seekers

Publicerad den January 22, 2015, av admin i Carolines inlägg

”The intellect, that once has widened its borders,
will never come back to the old limits.” – Albert Einstein

Det är inte sällan jag slås över hur förbannat illa våra hästar har det många gånger. Hur fruktansvärt mycket styggheter de står ut med i underkastelse för människans girighet. Jag brukar ibland få höra att jag är fördomsfull. Jag vill dock påstå att det är allt vad jag inte är. Däremot ska jag villigt erkänna att jag känner mig något bitter över det faktum att våra hästar används som redskap där de betalas med enorma underpriser. Något vi tidigare i historian kallat slaveri. Medan detta fenomen fortfarande existerar kan jag dock lika gärna ta tillfället i akt och försöka förstå varför. Jag kan dock slå fast att hästsporten i många fall är extremt onaturlig, tortyrlik och förgörande för hästen. Fördomsfull eller ej.

Diverse tävlingar med vackra och klingande titlar fortsätter att stoltseras med. Publiken jublar och tycker att det kittlar mysigt i magen medan de beskådar ritterna medan glasspinnen smälter i handen. Egentligen är det inte tävlingarna i sig, eller egentligen sporten överhuvudtaget som störande kittlar min bitterhetsnerv. Det är det kalla faktum att deltagarna inte bara är människor, utan även hästar som tvingas delta. De är inte frivilliga utövare och tvingas till prestation genom fula medel. För mig är det inte en hel vetenskap att fixerat järn och diverse andra redskap i hästens mun och runt dess kropp är ett skrämmande argument designat för att tortera och skada hästar, eller åtminstone övertyga hästen till underkastelse och prestation även om det så skulle visa sig att en apa satt på dess rygg. Jag säger inte att en häst inte kan älska sitt yrke. Men vi kan heller inte säga att det inte är en form av tvång.

Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur en del människor kan stå upp för den typen av behandling. Vi tycker enormt synd om de hästar som saknar ett par kilo på kroppen. Vi tycker enormt synd om hästen som drar en överfylld kärra i backig terräng i stekande sol. Men vi hyser knappast en uns empati för de blanka och välpolerade hästarna som var dag lever ett onaturligt, ensidigt och isolerat hästliv. Inte heller släpper vi en minsta aning till tår för den häst som var dag står i sin stora väldesignade box med dyra ylletäcken och kommer utanför sina designade galler någon ynka timma per dygn. Trots att dagens veterinärrapporter talar sitt tydliga språk. Trots att vi idag vet mycket om vad som är skadligt eller ej, väljer många fortfarande att mätta den egna girigheten framför hästens välbefinnande. Såkallade selfish pleasure seekers av alla dess former, sportsmän och kvinnor, som hävdar sina metoder med alla medel. Målet och värderingarna är egentligen bara byggda på en enda sak med ett enda uppenbart mål.

Människan och hästens relation har under många år baserats på dessa vedertagna metoder. Det är därför relationen mellan häst och människa har transformerats till en sådan vidrig form. Vi vet att kontroll via skräck, smärta, eller rädsla för smärta och slag, kan få hästen att utföra önskat beteende. Liksom barn lär sig att dansa ballett som marionettedockor tack vare barbariska metoder som förstört barnen innan de ens kommit i puberteten. Sambandet mellan båda dessa är att människan genom utstuderade metoder kan påtvinga önskat beteende både på barn och djur, hästen. Vi kan få hästar att hoppa två meter över målade pinnar eller demonstrera mycket flexibla, marionette liknande och smärtsamma rörelser, bara för att underhålla publik och gagna ett bisarrt ideal. Och det händer inte bara en eller två gånger, utan ibland en hel livstid.

Låt oss därför lämna över ansvaret på fullständiga amatörer, fullständiga idioter, att berätta historier om hästar som utövar dessa moment som anses normalt inom vår sport, fast med egen vilja, med egen standard! Det måtte vara skitsnack eftersom det motsäger all fysiologi, anatomi och psykologi hos hästen, och kan därför inte tas på allvar. Eller?

Jag vill dock påstå efter en kort överblick på det vi idag kallar framgångsrikt, kan jag se ett parallellt mönster av grymhet gentemot hästen och att ett lågt överhängande I.Q  är ett helt nödvändigt attribut för att ”lyckas.” Ett lågt I.Q kan nästan garantera ett ointresse av fysiologi, anatomi och historia mellan häst och människa.  Intresse är bland det första som kittlar inspirationen och törsten efter vetskap, men med bildning kommer också vetande, och vetandet kan faktiskt provocera fram sympati för hästen – och då skulle vi vara tvungna att säga farväl till våra målade pinnar, marionettedockor och stora priser. Och det vill vi ju absolute inte.

DSC_0213

5 kommentarer.
Kommentera här.

Avancerad longering av Christoffer Dahlgren

Publicerad den January 21, 2015, av admin i Carolines AR skola

Inga kommentarer.
Kommentera här.

Bärkraft och skjutkraft

Publicerad den January 20, 2015, av admin i Carolines AR skola

Ofta pratas det om bärkraft oh skjutkraft, men det är sällan jag ser att någon verkligen förklarar vad det är. Rent logiskt kan man räkna ut vad skillnaden är, bärkfraft = hästen bär medan skjutkraft = hästen skjuter på. Vi kan därmed konstatera att hästen kan förflytta stora delar av sin vikt till bakbenen genom att placera bakbenen längre in under kroppen. Det är dock inte bara viktfördelningen som påverkas av bakbenens placering utan även användningen av bakbenen påverkar hur bakbenen placeras i förhållande till hästens tyngdpunkt.

Ofta talar man om en strävan mot bärkraft. Faktum är dock att hästen behöver både bär- och skjutkraft för att kunna röra sig framåt. Bärkraften krävs för att hästen ska kunna bära vikt; både sig själv och ryttarvikt. Skjutkraften krävs för att hästen ska kunna röra sig framåt. Framdelen på hästen bär naturligt mer vikt och ansvarar för att bära upp den tunga hästkroppen medan bakbenen är konstruerade för att kunna skjuta på och sätta hästen i rörelse. För den fria hästen är alltså bakbenen av störst vikt för att kunna ta hästen framåt. Dock, om hästen ska kunna fungera som en god och hållbar ridhäst, krävs det att hästen även lär sig att bära den egna vikten samt ryttarvikten med bakbenen.

Att avgöra hur mycket hästen bär kan vara klurigt eftersom det varierar och kan se lite olika ut beroende på exteriör och utbildningsnivå. Generellt kan man dra en lodrät rak linje rakt ned från fästet för hästens bakben och utgå därifrån. Det som kliver framför linjen är generellt bärkraft, medan det som sätts ned bak linjen generellt kan räknas som påskjut. För att vi ska kunna skola hästens bakben och utveckla dess bärkraft, krävs det att hästen lär sig att placera bakbenen längre in under kroppen. När hästen uppnår högre grad samling bär den i stort sett all tyngd med bakbenen istället för att skjuta sig fram. Det är bland annat därför tempot dras ned när hästen samlar sig; hästen bär istället för att skjuta på. Det är detta moment som gör att ökade moment kan bli kluriga eftersom hästen inte bör tappa bärkraften och bara skjuta på, vilket ökar tempot och kan ge “flashig” gångart, men hästen bär nödvändigtvis inte med sina bakben och hamnar därmed i framvikt och tappar bärkraften. I allt arbete bör hästen bära minst lika mycket som den skjuter på med sina bakben. Detta innebär att ena bakbenen inte kan tillåtas skjutas bakåt mer än det andra bakbenen griper framåt.

Det finns dessutom många hästar som tar väldigt stora och långa kliv, men som har en stor del av vikten på framdelen. Detta kan luras. Hästen sätter egentligen inte alls bakbenen långt in under sig, den tar i självaverket stora steg, och skjuter då på ordentligt. Bakbenet skjuter därför vikten framåt, till framdelen. Ska man då skola hästen att bära lika mycket som den skjuter på, behöver dessa hästar ofta lära sig att till en början ta kortare steg. Det är först när dessa hästar är tillräckligt utvecklade och starka i bakdelen som de sedan kan tillåtas öka steglängden och få ta lite längre steg. Men man ska inte luras bara för att hästen ser ut att kliva på ordentligt med bakbenen, det kan snopet nog vara så att hästen naturligt tar långa steg med bakbenen och därmed har rejält påskjut och därmed blir framtung.

DSC_0072

1 kommentar.
Kommentera här.

Överskottsenergi

Publicerad den January 20, 2015, av admin i Majas inlägg

Exito har så mycket energi nu att den snart sprutar ut genom hans öron! Han skulle verkligen behöva komma ut och springa av sig allt, men isen sätter käppar i hjulet. Den är nu dessutom dold under ett fint lager med snö.. Så var det med den igångsättningen efter hans vila. Jag jobbade honom från marken idag, på samma ställe som Sammy igår och han for fram och tillbaka och upp och ner. Jag kan inte klandra honom, han börjar bli så stor och stark att han verkligen behöver få utlopp för all energi. Den har alltid funnits där, men han har växt långsamt och jag har haft en känsla av att kroppen inte kunnat ge utlopp för energin förut, som den kan nu.

Emellanåt var han fin, men så rätt vad det är så kan han inte hålla sig och måste sprätta iväg åt något håll. Jag varvade med lite longering, skolor och trick så att han skulle få aktivera hjärnan om inte annat. Det resulterade i att han för första gången bugade helt på egen hand, alltså utan att jag höll i benet och guidade honom alls! Duktig ponnyhäst!

I helgen ska han få komma ut och springa på gräsbanan och i naturen, när jag kan rida i ljus, men när jag jobbar vågar jag inte ge mig ut när han har så mycket energi. Moment 22.. Finns det någon som har något mirakeltips på hur man gör av med överskottsenergi hos en levnadsglad 5-åring som nyss haft sin vintervila på en månad, utan att rida en mil om dagen, haha?!

312

1 kommentar.
Kommentera här.

Med snö och is..

Publicerad den January 19, 2015, av admin i Majas inlägg, Uncategorized

image

..så får man göra det bästa av situationen! Ridbanan var användbar oväntat länge, men nu är det slutridet på den tack vare is-attacken som drabbade oss för någon vecka sedan och fortfarande inte gett med sig.

Men, vad gör man då? Jo, rider där det går förstås! Igår red jag båda hästarna på vägen utanför gården där underlaget var fint. En sträcka på kanske hundra meter. Där red jag fram och tillbaka, fram och tillbaka. Konstigt, tyckte de till en början och ville gå in till gården, men förstod snabbt att detta var ridbanan för dagen. Båda hästarna fick göra ungefär samma saker, men med olika svårighetsgrad: tempoväxlingar, övergångar, skolor, flytta för skänkeln fram och tillbaka över vägen och så en piruett varje gång det var dags att vända.

Exito var lite smått galen av överskottsenergi i början av passet, jag hoppas att det inte blir mer is, för nu måste han verkligen igång, både fysiskt och mentalt! Efter halva passet började han lugna ner sig och fokusera ordentligt och blev riktigt lyhörd och fin!

Sammy red jag barbacka, som så ofta denna vinter. Det är ett bra sätt att känna att han verkligen rundar överlinjen (gör han det inte studsar jag dessutom något vansinnigt i traven, haha!) och det är så roligt att det numera faller sig så naturligt för honom att höja sin svankiga rygg och arbeta korrekt med ryggen och överlinjen.

Idag tog jag Sammy en kortis från marken i snöfallet. Ridbanan fick bli lilla vägen utanför stallet. Han gjorde allt klockrent och var så glad, så vi avslutade ganska snart.

Vad jag längtar efter ett ridhus om vintrarna! Tänk om det kunde bli verklighet snart..

Inga kommentarer.
Kommentera här.

Ridsportens sadistiskametoder

Publicerad den January 17, 2015, av admin i Carolines inlägg

Sitt rakt! Sträck på dig! För bak axlarna! Upp med handen! Spänn magen, sitt kvar! …. Låter det bekant? För mig som dessutom fått smaka på orden den fysiska vägen i forn av diverse föremål bak ryggen för att räta upp min naturliga avlastningssits, tycker inte bara att det låter bekant, jag minns dessutom hur förbannat ont det gjorde i kroppen. Efter närmare en timma med järnrör, kvastar och dressyrspön bak ryggen, fastspänt i armvecken, minns jag hur förbannat ont jag hade i ryggen och hur blå jag var i armvecken dagen efter. Frågan jag ställde mig då, utan att någonsin yttra ett uns kritik eller ifrågasättande till min dåvarande tränare, var om det verkligen var detta man skulle behöva gå igenom för att bli en god ryttare? Att dessutom stiga av hästen och ha blödande sår, blåsor och skärsår i händerna, är det verkligen rimligt? ….. Nej, självklart är det inte rimligt! Idag förstår jag vilka sadistiskametoder både hästar och ryttare utsätts för när meriterade tränare inte vet vad de sysslar med.

Frågan jag ställer mig idag är snarare vad som är en god sits och när det är en god sits? Idag värdesätter jag balans och avslappning till skyarna framför en konstlad sits som allt som ofta är spänd som en stålfjäder. Jag värdesätter en tänkande och kännande ryttare som förstår vad hen känner. Bara en tänkande  ryttare kan lära sig en inkännande sits eftersom ryttaren måste förstå vad hen känner. Att rida handlar för mig om ett bredare spektra än att sitta på ett visst sätt. Faktum är att alla inte kan sitta likt idealet i sadeln, alla är inte byggda likadant, människor har inte samma kapaciteter i kroppen; en del är skeva, stela, skadade, tjocka, smala, långa, korta, mjuka, friska, jämna och så vidare, därför kan inte alla passa inom samma mall. Däremot kan alla fokusera på att lära sig avslappning, känna, förstå och följa hästen. Framförallt föredrar jag en avslappnad sits som kan följa hästens rörelser, än en konstlad sits som måste tvinga sig själv att sitta mot för kung och fosterland för att inte tappa sitsen. Jag tror personligen att denna typ av konstlade, icke naturliga och spända sits stör hästen.

Den kännande sitsen kan känna hur hästkroppen rör sig under den. Hur hjälpen via handen påverkar hästens ställning och hur det känns via hästens bröstkorgsrotation. Att man kan känna hur det inre sittbenet sjunker ned. Att ryttaren kan känna hur hästens ryggrad svingar tredimensionellt i skritt, trav, galopp, piaff, passage och så vidare. Att ryttaren kan känna hur hästens bakben svingar in under tyngdpunkten, hur bakbenen lämnar mark, hur långt det svingas framåt och hur mycket det andra skjuter på. Att lära sig att känna hästens kropp under sig, vad som sker och hur det känns är ingenting som kan läras ut genom påtvingade medel som sin tur ska skapa en tillfredställande sits. Det är heller ingenting som kan läras ut utan det måste upplevas och förstås av ryttaren själv. Man kan omöjligt lära någonannan doften av en blomma; det måste upplevas. Ingen tränare kan nånsin lära en elev att känna, det måste upplevas genom att försöka känna och sedan träna upp sin förmåga. Det är ingenting som kan göras med fysiskt tvång. Det är heller ingenting som ska vara fysiskt tungt eller göra ont. Är det tungt att rida vågar jag påstå att man är ute på hal is, det ska inte vara tungt att flyta med.

DSC_0566

3 kommentarer.
Kommentera här.

Formgivning; lång och låg

Publicerad den January 17, 2015, av admin i Carolines AR skola

Att hästen ska tränas lång och låg eller söka sig framåt och nedåt har blivit ett vedertaget begrepp. En del har till och med tagit det till extremiteten att de använder sig av hjälptyglar i ett försök att påtvinga detta korrekta rörelsemönster. Jag vill därför påstå att kunskapen om varför detta är bra inte är lika vedertaget som begreppet i sig har kommit att bli. Det är inte lika vedertaget att alla besitter kunskapen att se varför detta är bra, hur lång och låg hästen ska vara, när hästen ska ridas på detta vis och i vilken utsträckning.

När hästen väljer att sänka sitt huvud och sträcka det framåt och nedåt uppstår den formgivning vi gärna kallar lång och låg. För att detta ska vara möjligt krävs det att överlinjen av halsen längs ut och det efterföljande band av muskler och senor som befinner sig i ryggens- och bakdelens överlinjer sträcks ut. Produkten av detta är att den främre delen av hästens kropp kommer att höjas. Detta är grunden för den fortsätta formgivningen av hästen. Oavsett form är vårt mål att hästen alltid ska länga överlinjen och aktivera ryggmuskulaturen; även om samlingen skiljer sig något.

Problemet för många ryttare är att avgöra hur lång och låg en häst ska vara. Det finns tyvärr ingen mall för det eftersom den optimala formen har många faktorer; hästen exteriör (t.ex halsen längd och ansättning), styrkan och användandet av hästens bakben. För att kunna avgöra vilken form som är mest optimal måste man se vad som sker med hästen genom den form man placerar hästen i. Målet för den långa och låga formen är att skapa avslappning i all muskulatur i hästens överlinje. Har hästen spänningar någonstans i överlinjen, bryts kedjan från hästens nacke till bakben, vilket påverkar bakbensrörelserna negativt. Detta gör det svårt för hästen att arbeta avslappnat i ryggmuskulaturen.

De flesta hästar har spänning någonstans. Sitter spänningarna i nacken känner ryttaren normalt detta genom motstånd mot tygeln. När hästen är avslappnad i nacken låter den huvudet normalt hänga rakt ned, som ett lod, vilket bildar lodplanet. Om hästen ständigt vill föra fram nosen, kortar den av nackens muskler, vilket tyder på att hästen är i behov av lösgöring i nacken. Om spänningen däremot är lokaliserad längre bak, vid manken, kan det vara svårare för ryttaren att upptäcka. Jag tycker att det är enklast att avgöra graden avslappning i manken från marken. Detta gör jag genom att be hästen sänka huvudet via tygeln, om hästen följer lätt och mjukt vet jag att hästen med störst sannolikhet är avslappnad i överlinjen, skulle hästen däremot spjärna emot gör den det normalt genom att spänna muskulaturen framför manken. Hästen är även då i behov av ytterligare lösgörning. Vid detta moment kan det bland annat vara nödvändigt att placera hästen i en lägre form än vad man sedan ska rida i för att lyckas lösgöra den. När hästen är lösgjord och avslappnad gäller det att finna läget där hästen arbetar som aktivast med ryggen. Detta är det läge vi sedan strävar mot, där alla rörelser från bakbenen går igenom kroppen, det läge som är jobbigast att befinna sig i, som vi placerar hästen i för att aktivera hela hästens överlinje.

Den långa och låga formen är framförallt en god idé att börja med tidigt i utbildningen eftersom den är välanpassad för hästen i dess tidiga skolning. Allteftersom hästen blir starkare i bakben och rygg desto högre form kommer naturligt kunna befinna sig i. De långa och låga formen är dock inte att försumma i den högt skolade hästens arbete eftersom formen även där har ett syfte; den används i huvudsak inte som arbetsform, utan mer som en checklista för att kontrollera att hästen fortsatt arbetar med aktiv rygg, söker sig framåt och nedåt med huvudet och förblir avslappnad efter bland annat samling. Den långa och låga formen är alltså inte bara en arbetsform utan även ett sätt för ryttaren att få bekräftelse av sitt arbete. Kan hästen inte söka framåt nedåt och slappna av efter samling, har samlingen normalt inte varit av nytta för hästen.

Vad har ni för tankar och erfarenheter av den låga och låga formen? Hur ser ni över hästens formgivning? Vad tycker ni är viktigt?

DSC_0143

2 kommentarer.
Kommentera här.

Exito nionde januari

Publicerad den January 13, 2015, av admin i Majas inlägg

Här kommer bilderna på Exito också. Min lilla galning hade vilat en månad och gjort exakt ingenting under denna tid förrän det var dags att sitta upp och ta lite bilder. Han skötte sig riktigt bra med tanke på förutsättningarna! Lite småbus och skutt, men det hade jag förväntat mig. Min fina lillprins! Fotograf är förstås Sanna Svensson.

228 237 241 1 251 275 300 308 1

294

Inga kommentarer.
Kommentera här.
Page 1 of 4912345...102030...Last »